Blogg

Japan / Tokyo
Sommaren 2010 fick jag möjligheten att besöka Tokyo och en vän som studerar där.
Jag tänkte att i denna text försöka beskriva hur jag upplevde staden och även ge några tips till den som tagit det rätta beslutet att åka till Tokyo!

Flyget avgick från Arlanda och tog mig först till Peking, där jag fick vänta på nästa flyg några timmar. Bara det korta besöket på Pekings flygplats tyckte jag var rätt exotiskt och spännande, med sina talande rullband, spegelglatta ytor som vägg och golv. Men vidare skulle jag, och fler upplevelser skulle det bli.Efter att ha lyft från den nya favorit flygplattsen, och senare från luften tagit Mt.Fiji i sikte (!), och väl landat i Tokyo fick jag navigera mig fram till rätt linje, rätt tåg, och vidare till rätt station där jag skulle bli mottagen.

Med risk för en kliché, men ett utav de första intrycken jag fick av Tokyo var hur stort tunnelbanesystemet var. Det är galet hur många linjer som finns, och som sedan går kors och tvärs över varandra. Man kan undra hur invånarna själva hittar runt. Men trots den enorma massan människor som använder sig utav tunnelbanan är den ruggigt välfungerande och punktligt. Det intressanta med Tokyos tunnelbanor är att om man tar ett tåg och sedan bara ser sig omkring så upptäcker man företeelser som speglar den japanska kulturen rent allmänt. För att vara mer konkret så upptäckte jag bland annat hur mycket den japanska mentaliteten innebär att man visar hänsyn till sina medmänniskor. En sådan sak som att sittplatserna i t.ex. tunnelbanan endast är till för gravida och äldre, och att man exempelvis inte heller förtär mat eller dryck bland sina medpassagerare, alltså ingen som tar med sig en McDonalds menyn på tåget. Vissa ser man också ha med sig en liten tyghanduk att hosta i, och som man sett på TV och film finns det dem som går snäppet längre och har på sig munskydd i syfte att inte smitta andra. Tokyo-borna ställer sig också prydligt i kö när dem ska gå på tågen eller ska upp för en rulltrappa.
Det är just detta jag framför allt minns av invånarna i Tokyo, det korrekta uppförandet. Men detta är vad jag förstått en del av en mentalitet som medför både gott och ont. Låg kriminalitet, hög renlighet och allmänt gott uppförande är några av de positiva sakerna. Men efter att ha pratat med några engelsktalande Tokyo-bor har jag fått beskrivet att det finns baksidor av den utopiska illusionen som Tokyo ger. Med en överlägsen majoritet bland vuxna invånare som prydligt följer dessa oskrivna regler och sätter karriären högst upp på listan, lämnas ett mycket litet utrymme åt minoriteten av ”drop-outs” och de som bryter mot strömmen, med flera.
Men i sin helhet så upplevde jag Tokyo en stad som andra städer har mycket att lära utav.

Tillsammans med alla hysteriska neonskyltar, strömmar av människor och just denna speciella kultur får man verkligen en stark känsla av hur långt ifrån hemma man är, nästan oavsett vart i världen hemma är för en. Det är en annan värld på så många sätt.

Sevärdheter
Tokyo är en stad som bjuder på många intryck och upplevelser för besökaren. Det är nästan omöjligt att låta bli att skriva en hel bok om man vill berätta om varje intryck och wow-upplevelse man fått. Därför ska jag försöka hålla mig till det jag personligen tyckte var mest intressant!

Några av de första platserna jag var sugen på att besöka var det kända övergångstället i Shibuya som man brukar se på film och tv. Och som väntat var det massor med folk där som stod och väntade på att lyset skulle slå över till ”gå”, samtidigt som massa, enligt mig, ”typiska Tokyo bilar” passerade. Det verkar vara mycket populärt med väldigt kompakta bilar och bussar. Gärna med neon-effekter här och var på karossen.

Jag bad min kompis som jag stannade hos visa mig vart man kunde se något, som jag uttryckte det, galet och stereotypiskt för Japan. Då åkte vi till Akihabara, ett distrikt i Tokyo, känt för sina manga-shops och allmän modern japansk kultur. Butikerna låg klistrade intill varandra och fanns i mängder. Många av kunderna i butikerna som sålde mangaböcker och mangaplastfigurer, var vanliga vuxna män, en hel del i kostym som såg ut att sprungit dit på lunchrasten. Utöver dessa butiker hittar man även mängder av spelhallar som inte bara finns i Akihabara utan runt om i hela Tokyo.
En populär aktivitet jag lade märke till var spelet ”pachinko”. Jag har inte riktigt förstått vad spelet går ut på och är säkert helt ute och cyklar nu, men det ser ut som att det är som ett slags vertikalt pin ball med massor av kulor som man har köpt som man sedan ska försöka utöka till ännu fler. Men inte för att sedan konvertera till riktiga pengar men till allt annat möjligt…
Detta spelar man i särskilda pachinkohallar som finns på många ställen runt om i Tokyo, och det är ett extremt oväsen som förs i dem av alla skramlande kulor. Där hittar man också den japanska motsvarigheten till medel-svensson sittandes. Ser ut som att det är där man brukar tillbringa afterwork som Tokyo-bo. Det är obegripligt stort i alla fall. En annan konstig sak är att dem inte tillåter fotografering… (Pachinko är en intressant sak att läsa om faktiskt då det är så absurt stort)

När man är i Tokyo får man inte missa att ta sig upp en bit över havsnivån för att njuta av en fantastisk utsikt! Ett sätt man kan göra det på är genom att ta sig upp i Tokyos högsta byggnad, The Landmark Tower, i Yokohama. Om man som vi, tänkt göra det, kan man också passa på att besöka Chinatown i Yokohama. Vill man dock ha en utsikt över själva stadskärnan kan man ta sig till regeringsbyggnaden i Shinjuku. Det kostar ingenting att ta sig upp i regeringsbyggnaden men det kostar ungefär en hundring på The Landmark Tower om jag inte missminner mig.

Mat
Gillar man fisk har man kommit rätt. I Japan äter man mycket fisk vilket återspeglas i både medellivslängd och mängden variation av sushi-bitar. Går man in på mataffären kan man hitta allt ätbart man kan tänka sig komma från havet. Men när man ”turistar” så brukar det oftast bli till att äta ute. Det är relativt dyrt att äta på restaurang i Tokyo, men det finns en hel del hak som inte alls är dyra. Till exempel kan man äta billigt på några av sushi-haken. Det är också något alla som åker till Tokyo måste prova. Det går till så att man sätter sig på en barstol kring ett rullande band med små tallrikar på. Och på varje tallrik finns en sushi bit. Varje tallrik har olika färg för att varje bit är olika dyr och så tar man för sig det man vill ha. När man är klar så lämnar man in tallrikarna så att dem kan räkna ut notan. Jag tror att jag hittade typ två sushi-bitar som jag också ätit i sverige, men det mesta är annorlunda.

Tänkvärt!
• Det är en av världens dyraste städer.
• Få talar engelska.
• Klimatet är mycket varmt och fuktigt. Temperaturen låg runt 30ᵒC när jag var där.
• I Tokyo, finns det en hel del måsten, men man bör inte missa att åka upp i regeringsbyggnaden eller The Landmark Tower för en oförglömlig utsikt.
• För den som gillar baseball är Tokyo helt rätt då det är, bortsätt från sumobrottning, en nationalsport.
• Inget visum behövs för vistelse upp till 90 dagar.

Skrivet av Anton Najib Hedman.

Av Anna Bäckman

I en viss del av världen är folk bara lediga en dag i veckan, kallar alla (med betoning på alla) för “bror” eller “syster” – allt från avlägsna släktingar, någon från samma by eller till och med någon på gatan. Istället för att äta frukost på morgonen dricker man bara en kopp té och äter brunch på förmiddagen vilken alltid består av ris. Om två personer för ett samtal på bussen lägger sig gärna två eller tre personer sig i (för övrigt är bussen smockfull så folk sitter praktiskt taget på varandra).

Även om det som jag tagit upp ovan är petitesser, har min resa till detta land inneburit lite av en aha-upplevelse. För det är verkligen en helt annan sak att uppleva en annan kultur i verkligheten än att enbart läsa om den. Kort sagt har min resa hit blivit en ögonöppnare till ett annat sätt att leva.

Jag befinner mig sedan drygt en månad tillbaka i ett land som kallas Nepal, där jag arbetar som volontär för organisationen RUWON Nepal. RUWON Nepal arbetar för att stärka kvinnors, ungdomars samt barns rättigheter i Nepal.  Jag är verkligen glad över att jag åkte för att arbeta för just RUWON Nepal eftersom de som arbetar för organisationen brinner för jämställdhet och för att förändra orättvisor i samhället. Med RUWON Nepal har jag fått följa med och göra hembesök hos studenter. Vi har också samlat in pengar som vi köpt skolböcker, pennor och suddgummin för som vi sedan personligen har distribuerat till studenterna. Det var verkligen spännande och lärorikt att följa med hem till några av studenterna. I Nepal bor de flesta väldigt trångt om man jämför med Sverige. En familj med fyra barn och en eller två vuxna delar ofta samma rum, där köket alltså är i samma rum som sovrummet. Familjen jag bor hos är rikare, så de har en trea som består av ett vardagsrum med tv (fast utan soffa – familjen sitter på den mjuka mattan istället och kollar på tv), ett sovrum, ett kontor samt självklart ett kök. Ingen sover ensam som i Sverige, barnen sover tillsammans med mammans syster i samma säng och föräldrarna sover i en enkelsäng eller på den mjuka mattan i vardagsrummet. Även om trångboddhet låter enbart negativt så innebär den att de flesta nepaleser får mer närhet än svenskar i allmänhet får, vilket jag tror i grunden är en fördel.

Mitt arbete för RUWON Nepal är omväxlande, igår fick jag förmånen att delta i en ”Interaction” mellan representanter från regeringen i Nepal, träffa en representant från välgörenhetsorganisationen DKA Austria samt UNICEF Nepal. Jag höll också två tal för skolungdomar där jag försökte uppmuntra dem att satsa på skolan. Annars undervisar jag barn i engelska sex dagar i veckan. Förutom det har jag också möjlighet att skriva artiklar, ansöka om bidrag till organisationen samt försöka skapa länk mellan RUWON Nepal som jag arbetar med och andra liknande organisationer. Ibland deltar jag i möten, som en gång då jag deltog i ett möte på FN:s kontor i Kathmandu, Nepal. Arbetet är därför väldigt omväxlande och jag känner faktiskt att jag kan göra skillnad. Innan jag åkte iväg för att arbeta som volontär var jag lite orolig för om jag huruvida jag skulle kunna bidra med något eller ej. För hur ska det gå, tänkte jag, när jag inte ens kan språket? Dels är kulturen olik men att jag inte förstår vad folk säger, hur ska jag kunna undervisa och ens göra något bra? Visserligen är språket i princip dagligen ett hinder i kommunikationen mellan människor men detta problem lär man sig efter ett tag att överbrygga. Dessutom, i mitt arbete för RUWON Nepal känner jag faktiskt att jag kan göra skillnad, trots språkbarriären. Visserligen kanske ingen signifikant stor skillnad för Nepals kvinnor och barn (det tar tid att ändra på destruktiva strukturer) men jag kan ändå hjälpa till och göra det lite bättre för dem. Till exempel är fantastiska Dhurba och Hira som jag arbetar med i RUWON Nepal relativt bra på att prata engelska men har problem med att skriva eftersom de inte har någon bra grund. De har problem med att skriva på engelska dels eftersom att det nepalesiska språket skiljer sig väldigt mycket från engelskan och dessutom så erbjuder den statliga skolan i Nepal ingen bra undervisning. Oftast är det 100 studenter i en klass och lärarna bryr sig därför inte alltid om eleverna, vissa ger inte ens ut läxor. Därför hjälper jag Dhruba och Hira med att skriva på engelska. Just nu till exempel arbetar vi tre med att skriva en ansökan till Rädda Barnen Sverige (fast på engelska) och jag känner – förutom att jag hjälper till att förbättra ansökan – att jag också förbättrar mina egna engelskakunskaper. Jag hjälper också några av lärarna som också undervisar barnen i engelska – med engelskauttalet. Eftersom nepaleser nästan aldrig hör på talad engelska (i princip allt på tv är på hindi eller nepalesiska) så uttalar de många engelska ord på ett nepalesiskt sätt (liksom svenskar använder Swenglish). Det gör hursomhelst att deras engelska blir svårförstådd och därför hjälper jag förutom eleverna som jag undervisar i engelska, också lärarna på skolan att förbättra sitt uttal.

Jag bor hos en värdfamilj (faktiskt hos Dhurba och Uma som arbetar för organisationen) och jag kände mig faktiskt som hemma redan efter andra dagen. Uma och Dhurba har två barn som är nio och elva år gamla och som är så söta att du kommer att smälta direkt. Så tveka inte, att åka som volontär kommer med största sannolikhet få dig att utvecklas såväl som person som medmänniska och du kommer få uppleva saker som du aldrig skulle kunnat göra i Sverige.

RUWON Nepal välkomnar varmt fler volontärer. Kolla gärna in hemsidan http://www.scandinavianinst.com/ och klicka dig vidare till volontärarbete och sedan Nepal eller besök www.ruwonnepal.org.np

Therese Ranerup

Av Ylva

MyTellusredaktionen önskar er alla en superfin jul! Hoppas ni får vara med om en massa roliga saker som ni sedan kan dela med er av här hos oss

God Jul

och

Gott Nytt År!!

Av Ylva

Jag var 17 år och utbytesstudent. Jag hatade det platta landskapet och ville gråta åt de gula färgerna som en allt för regnfri sommar hade skapat. Men så började skolan. Jag sprang i friidrottslaget och gjorde mitt bästa för att passa in. Jag kom till första träningspasset i mina vanliga träningstights och alla skrattade. Det var inga vanliga träningstights här i bibelbältet. Det var ett par utmanande tights. Dom skulle man ju ha shorts över. Nästa träningspass kom jag till i mina tights med shorts över. Jag gjorde allt för att passa in. Verkligen allt.

Det kluriga för att passa in var ju att man i alla nya situationer inte kunde agera på rutin, eller ens på spontan reaktion. Man var hela tiden tvungen att stå steget bakom och aktivt iaktta de andra. Se hur de gjorde för att på så sätt veta hur jag skulle göra.

Men med varje nytt andetag av Ohioluften blev jag mer säker på mig själv. Jag vågade ta cykeln till skolan istället för att åka bil. Jag vågade ha min favorittröja trots att den var omodern i highschoolvärlden. I slutet av året lyckades jag till och med övertala ett gäng amerikaner att nakenbada med mig. Jag passade in, jag passade inte in. Jag hoppades att jag visste eller kanske till och med valde när jag inte passade in.

Viktigast av allt för mig blev att veta när jag passade in och när jag inte gjorde det. På så sätt kunde jag vara förberedd på höjda ögonbryn och ”foreigner-kommentarer”. Kommentarerna som satte gränserna mellan normalt och onormalt. Kommentarerna som satte mallen för normen.

Men jag är glad för att jag vågade testa att inte agera som alla andra. På så sätt blev jag medveten om vilka normer som fanns just där jag var, på just den skolan, bland just de människorna. Och sen kunde jag efter det avgöra om jag ansåg att normen borde/skulle brytas eller helt enkelt få ställa mig frågan om jag orkade bryta den.

Normerna jag pratar om här är ju till synes löjliga normer som jag kanske likväl kunde hållit mig till, men jag antar att nakenbadet var ett måste för mig, eller att jag helt enkelt kände mig lite friare, lite mer som mig själv om jag även fick leva ut det. Och att normer ska brytas – det tror jag vi alla är överens om vid det här laget. Det kluriga är bara att hitta dom först!

Av Ylva

I mars nästa år är det dags för MyTellus årsmöte – då söker vi efter personer som vill engagera sig i MyTellus framtid!

Det kan vara att uppdatera hemsidan, hjälpa till att utveckla layouten och hemsidan tekniskt eller komma med idéer och tips på hur MyTellus kan bli ännu bättre.
Vill du ha ett roligt, ideellt uppdrag vid sidan av studierna/jobbet – skicka då ett mail till anna@mytellus.com , tveka inte att höra av dig om du har frågor eller vill ha mer information om uppdraget.

Ingen tidigare erfarenhet krävs - det räcker med att du har ett utlandsintresse!

Av Anna Bäckman