I en viss del av världen är folk bara lediga en dag i veckan, kallar alla (med betoning på alla) för “bror” eller “syster” – allt från avlägsna släktingar, någon från samma by eller till och med någon på gatan. Istället för att äta frukost på morgonen dricker man bara en kopp té och äter brunch på förmiddagen vilken alltid består av ris. Om två personer för ett samtal på bussen lägger sig gärna två eller tre personer sig i (för övrigt är bussen smockfull så folk sitter praktiskt taget på varandra).
Även om det som jag tagit upp ovan är petitesser, har min resa till detta land inneburit lite av en aha-upplevelse. För det är verkligen en helt annan sak att uppleva en annan kultur i verkligheten än att enbart läsa om den. Kort sagt har min resa hit blivit en ögonöppnare till ett annat sätt att leva.
Jag befinner mig sedan drygt en månad tillbaka i ett land som kallas Nepal, där jag arbetar som volontär för organisationen RUWON Nepal. RUWON Nepal arbetar för att stärka kvinnors, ungdomars samt barns rättigheter i Nepal. Jag är verkligen glad över att jag åkte för att arbeta för just RUWON Nepal eftersom de som arbetar för organisationen brinner för jämställdhet och för att förändra orättvisor i samhället. Med RUWON Nepal har jag fått följa med och göra hembesök hos studenter. Vi har också samlat in pengar som vi köpt skolböcker, pennor och suddgummin för som vi sedan personligen har distribuerat till studenterna. Det var verkligen spännande och lärorikt att följa med hem till några av studenterna. I Nepal bor de flesta väldigt trångt om man jämför med Sverige. En familj med fyra barn och en eller två vuxna delar ofta samma rum, där köket alltså är i samma rum som sovrummet. Familjen jag bor hos är rikare, så de har en trea som består av ett vardagsrum med tv (fast utan soffa – familjen sitter på den mjuka mattan istället och kollar på tv), ett sovrum, ett kontor samt självklart ett kök. Ingen sover ensam som i Sverige, barnen sover tillsammans med mammans syster i samma säng och föräldrarna sover i en enkelsäng eller på den mjuka mattan i vardagsrummet. Även om trångboddhet låter enbart negativt så innebär den att de flesta nepaleser får mer närhet än svenskar i allmänhet får, vilket jag tror i grunden är en fördel.
Mitt arbete för RUWON Nepal är omväxlande, igår fick jag förmånen att delta i en ”Interaction” mellan representanter från regeringen i Nepal, träffa en representant från välgörenhetsorganisationen DKA Austria samt UNICEF Nepal. Jag höll också två tal för skolungdomar där jag försökte uppmuntra dem att satsa på skolan. Annars undervisar jag barn i engelska sex dagar i veckan. Förutom det har jag också möjlighet att skriva artiklar, ansöka om bidrag till organisationen samt försöka skapa länk mellan RUWON Nepal som jag arbetar med och andra liknande organisationer. Ibland deltar jag i möten, som en gång då jag deltog i ett möte på FN:s kontor i Kathmandu, Nepal. Arbetet är därför väldigt omväxlande och jag känner faktiskt att jag kan göra skillnad. Innan jag åkte iväg för att arbeta som volontär var jag lite orolig för om jag huruvida jag skulle kunna bidra med något eller ej. För hur ska det gå, tänkte jag, när jag inte ens kan språket? Dels är kulturen olik men att jag inte förstår vad folk säger, hur ska jag kunna undervisa och ens göra något bra? Visserligen är språket i princip dagligen ett hinder i kommunikationen mellan människor men detta problem lär man sig efter ett tag att överbrygga. Dessutom, i mitt arbete för RUWON Nepal känner jag faktiskt att jag kan göra skillnad, trots språkbarriären. Visserligen kanske ingen signifikant stor skillnad för Nepals kvinnor och barn (det tar tid att ändra på destruktiva strukturer) men jag kan ändå hjälpa till och göra det lite bättre för dem. Till exempel är fantastiska Dhurba och Hira som jag arbetar med i RUWON Nepal relativt bra på att prata engelska men har problem med att skriva eftersom de inte har någon bra grund. De har problem med att skriva på engelska dels eftersom att det nepalesiska språket skiljer sig väldigt mycket från engelskan och dessutom så erbjuder den statliga skolan i Nepal ingen bra undervisning. Oftast är det 100 studenter i en klass och lärarna bryr sig därför inte alltid om eleverna, vissa ger inte ens ut läxor. Därför hjälper jag Dhruba och Hira med att skriva på engelska. Just nu till exempel arbetar vi tre med att skriva en ansökan till Rädda Barnen Sverige (fast på engelska) och jag känner – förutom att jag hjälper till att förbättra ansökan – att jag också förbättrar mina egna engelskakunskaper. Jag hjälper också några av lärarna som också undervisar barnen i engelska – med engelskauttalet. Eftersom nepaleser nästan aldrig hör på talad engelska (i princip allt på tv är på hindi eller nepalesiska) så uttalar de många engelska ord på ett nepalesiskt sätt (liksom svenskar använder Swenglish). Det gör hursomhelst att deras engelska blir svårförstådd och därför hjälper jag förutom eleverna som jag undervisar i engelska, också lärarna på skolan att förbättra sitt uttal.
Jag bor hos en värdfamilj (faktiskt hos Dhurba och Uma som arbetar för organisationen) och jag kände mig faktiskt som hemma redan efter andra dagen. Uma och Dhurba har två barn som är nio och elva år gamla och som är så söta att du kommer att smälta direkt. Så tveka inte, att åka som volontär kommer med största sannolikhet få dig att utvecklas såväl som person som medmänniska och du kommer få uppleva saker som du aldrig skulle kunnat göra i Sverige.
RUWON Nepal välkomnar varmt fler volontärer. Kolla gärna in hemsidan http://www.scandinavianinst.
Therese Ranerup
