Jag fick en gång förklarat för mig att vi lever i mitten av en cirkel. Vi rör oss allt som oftast i cirkelns mitt, i den trygga sfären – i områden där vi vet ungefär vad som ska hända och där vi vet på ett ungefär hur vi kommer reagera på det som händer. Ibland rör vi oss utanför den där tryggaste cirkeln. Vi rör oss in i okända vatten – tar ett nytt utmanande jobb, går på en fest där vi inte känner någon i en galablåsa som vi aldrig annars skulle ha burit – eller vi reser. Vi reser till en plats där vi inte riktigt vet hur någonting funkar. Till en början på den nya platsen söker vi det trygga. Vi vill lära oss vägen mellan hemmet och affären, vi vill lära oss och köpa en banan och känner oss sedan trygga med bananköpandet. Och trygghetszonen vidgas dag för dag. Men ibland hamnar vi i dessa skräckens vatten, långt utanför vår trygghetszon. Och det är där paniken kryper på. Jag tror vi alla är ganska olika på var våra zoner finns. Vissa känner en trygghet i mycket av det otrygga och andra vill ha kontroll på allting och känner sig osäkra så fort en bisats går dem förbi.

Jag tycker att trygghet är någonting positivt i grund och botten. Ett sökande efter trygghet borde inte förminskas. Men, att vidga tryggheten till mer än bara det lilla tror jag är en förutsättning för att vår värld ska fungera. För är inte främlingsfientlighet just en reaktion på att människor tvingats utmana sin trygghet, och istället för att landa i zonen av nyfiken lärdom, landar vissa i zonen där reaktionen blir skräck. Skräck för det främmande som sedan omvandlas till hat.

 /ylva

Av Ylva