Flyget avgick från Arlanda och tog mig först till Peking, där jag fick vänta på nästa flyg några timmar. Bara det korta besöket på Pekings flygplats tyckte jag var rätt exotiskt och spännande, med sina talande rullband, spegelglatta ytor som vägg och golv. Men vidare skulle jag, och fler upplevelser skulle det bli.Efter att ha lyft från den nya favorit flygplattsen, och senare från luften tagit Mt.Fiji i sikte (!), och väl landat i Tokyo fick jag navigera mig fram till rätt linje, rätt tåg, och vidare till rätt station där jag skulle bli mottagen.

Med risk för en kliché, men ett utav de första intrycken jag fick av Tokyo var hur stort tunnelbanesystemet var. Det är galet hur många linjer som finns, och som sedan går kors och tvärs över varandra. Man kan undra hur invånarna själva hittar runt. Men trots den enorma massan människor som använder sig utav tunnelbanan är den ruggigt välfungerande och punktligt. Det intressanta med Tokyos tunnelbanor är att om man tar ett tåg och sedan bara ser sig omkring så upptäcker man företeelser som speglar den japanska kulturen rent allmänt. För att vara mer konkret så upptäckte jag bland annat hur mycket den japanska mentaliteten innebär att man visar hänsyn till sina medmänniskor. En sådan sak som att sittplatserna i t.ex. tunnelbanan endast är till för gravida och äldre, och att man exempelvis inte heller förtär mat eller dryck bland sina medpassagerare, alltså ingen som tar med sig en McDonalds menyn på tåget. Vissa ser man också ha med sig en liten tyghanduk att hosta i, och som man sett på TV och film finns det dem som går snäppet längre och har på sig munskydd i syfte att inte smitta andra. Tokyo-borna ställer sig också prydligt i kö när dem ska gå på tågen eller ska upp för en rulltrappa.
Det är just detta jag framför allt minns av invånarna i Tokyo, det korrekta uppförandet. Men detta är vad jag förstått en del av en mentalitet som medför både gott och ont. Låg kriminalitet, hög renlighet och allmänt gott uppförande är några av de positiva sakerna. Men efter att ha pratat med några engelsktalande Tokyo-bor har jag fått beskrivet att det finns baksidor av den utopiska illusionen som Tokyo ger. Med en överlägsen majoritet bland vuxna invånare som prydligt följer dessa oskrivna regler och sätter karriären högst upp på listan, lämnas ett mycket litet utrymme åt minoriteten av ”drop-outs” och de som bryter mot strömmen, med flera.
Men i sin helhet så upplevde jag Tokyo en stad som andra städer har mycket att lära utav.

Tillsammans med alla hysteriska neonskyltar, strömmar av människor och just denna speciella kultur får man verkligen en stark känsla av hur långt ifrån hemma man är, nästan oavsett vart i världen hemma är för en. Det är en annan värld på så många sätt.

Sevärdheter
Tokyo är en stad som bjuder på många intryck och upplevelser för besökaren. Det är nästan omöjligt att låta bli att skriva en hel bok om man vill berätta om varje intryck och wow-upplevelse man fått. Därför ska jag försöka hålla mig till det jag personligen tyckte var mest intressant!

Några av de första platserna jag var sugen på att besöka var det kända övergångstället i Shibuya som man brukar se på film och tv. Och som väntat var det massor med folk där som stod och väntade på att lyset skulle slå över till ”gå”, samtidigt som massa, enligt mig, ”typiska Tokyo bilar” passerade. Det verkar vara mycket populärt med väldigt kompakta bilar och bussar. Gärna med neon-effekter här och var på karossen.

Jag bad min kompis som jag stannade hos visa mig vart man kunde se något, som jag uttryckte det, galet och stereotypiskt för Japan. Då åkte vi till Akihabara, ett distrikt i Tokyo, känt för sina manga-shops och allmän modern japansk kultur. Butikerna låg klistrade intill varandra och fanns i mängder. Många av kunderna i butikerna som sålde mangaböcker och mangaplastfigurer, var vanliga vuxna män, en hel del i kostym som såg ut att sprungit dit på lunchrasten. Utöver dessa butiker hittar man även mängder av spelhallar som inte bara finns i Akihabara utan runt om i hela Tokyo.
En populär aktivitet jag lade märke till var spelet ”pachinko”. Jag har inte riktigt förstått vad spelet går ut på och är säkert helt ute och cyklar nu, men det ser ut som att det är som ett slags vertikalt pin ball med massor av kulor som man har köpt som man sedan ska försöka utöka till ännu fler. Men inte för att sedan konvertera till riktiga pengar men till allt annat möjligt…
Detta spelar man i särskilda pachinkohallar som finns på många ställen runt om i Tokyo, och det är ett extremt oväsen som förs i dem av alla skramlande kulor. Där hittar man också den japanska motsvarigheten till medel-svensson sittandes. Ser ut som att det är där man brukar tillbringa afterwork som Tokyo-bo. Det är obegripligt stort i alla fall. En annan konstig sak är att dem inte tillåter fotografering… (Pachinko är en intressant sak att läsa om faktiskt då det är så absurt stort)

När man är i Tokyo får man inte missa att ta sig upp en bit över havsnivån för att njuta av en fantastisk utsikt! Ett sätt man kan göra det på är genom att ta sig upp i Tokyos högsta byggnad, The Landmark Tower, i Yokohama. Om man som vi, tänkt göra det, kan man också passa på att besöka Chinatown i Yokohama. Vill man dock ha en utsikt över själva stadskärnan kan man ta sig till regeringsbyggnaden i Shinjuku. Det kostar ingenting att ta sig upp i regeringsbyggnaden men det kostar ungefär en hundring på The Landmark Tower om jag inte missminner mig.

Mat
Gillar man fisk har man kommit rätt. I Japan äter man mycket fisk vilket återspeglas i både medellivslängd och mängden variation av sushi-bitar. Går man in på mataffären kan man hitta allt ätbart man kan tänka sig komma från havet. Men när man ”turistar” så brukar det oftast bli till att äta ute. Det är relativt dyrt att äta på restaurang i Tokyo, men det finns en hel del hak som inte alls är dyra. Till exempel kan man äta billigt på några av sushi-haken. Det är också något alla som åker till Tokyo måste prova. Det går till så att man sätter sig på en barstol kring ett rullande band med små tallrikar på. Och på varje tallrik finns en sushi bit. Varje tallrik har olika färg för att varje bit är olika dyr och så tar man för sig det man vill ha. När man är klar så lämnar man in tallrikarna så att dem kan räkna ut notan. Jag tror att jag hittade typ två sushi-bitar som jag också ätit i sverige, men det mesta är annorlunda.

Tänkvärt!
• Det är en av världens dyraste städer.
• Få talar engelska.
• Klimatet är mycket varmt och fuktigt. Temperaturen låg runt 30ᵒC när jag var där.
• I Tokyo, finns det en hel del måsten, men man bör inte missa att åka upp i regeringsbyggnaden eller The Landmark Tower för en oförglömlig utsikt.
• För den som gillar baseball är Tokyo helt rätt då det är, bortsätt från sumobrottning, en nationalsport.
• Inget visum behövs för vistelse upp till 90 dagar.

Skrivet av Anton Najib Hedman.

Även om det som jag tagit upp ovan är petitesser, har min resa till detta land inneburit lite av en aha-upplevelse. För det är verkligen en helt annan sak att uppleva en annan kultur i verkligheten än att enbart läsa om den. Kort sagt har min resa hit blivit en ögonöppnare till ett annat sätt att leva.

Jag befinner mig sedan drygt en månad tillbaka i ett land som kallas Nepal, där jag arbetar som volontär för organisationen RUWON Nepal. RUWON Nepal arbetar för att stärka kvinnors, ungdomars samt barns rättigheter i Nepal.  Jag är verkligen glad över att jag åkte för att arbeta för just RUWON Nepal eftersom de som arbetar för organisationen brinner för jämställdhet och för att förändra orättvisor i samhället. Med RUWON Nepal har jag fått följa med och göra hembesök hos studenter. Vi har också samlat in pengar som vi köpt skolböcker, pennor och suddgummin för som vi sedan personligen har distribuerat till studenterna. Det var verkligen spännande och lärorikt att följa med hem till några av studenterna. I Nepal bor de flesta väldigt trångt om man jämför med Sverige. En familj med fyra barn och en eller två vuxna delar ofta samma rum, där köket alltså är i samma rum som sovrummet. Familjen jag bor hos är rikare, så de har en trea som består av ett vardagsrum med tv (fast utan soffa – familjen sitter på den mjuka mattan istället och kollar på tv), ett sovrum, ett kontor samt självklart ett kök. Ingen sover ensam som i Sverige, barnen sover tillsammans med mammans syster i samma säng och föräldrarna sover i en enkelsäng eller på den mjuka mattan i vardagsrummet. Även om trångboddhet låter enbart negativt så innebär den att de flesta nepaleser får mer närhet än svenskar i allmänhet får, vilket jag tror i grunden är en fördel.

Mitt arbete för RUWON Nepal är omväxlande, igår fick jag förmånen att delta i en ”Interaction” mellan representanter från regeringen i Nepal, träffa en representant från välgörenhetsorganisationen DKA Austria samt UNICEF Nepal. Jag höll också två tal för skolungdomar där jag försökte uppmuntra dem att satsa på skolan. Annars undervisar jag barn i engelska sex dagar i veckan. Förutom det har jag också möjlighet att skriva artiklar, ansöka om bidrag till organisationen samt försöka skapa länk mellan RUWON Nepal som jag arbetar med och andra liknande organisationer. Ibland deltar jag i möten, som en gång då jag deltog i ett möte på FN:s kontor i Kathmandu, Nepal. Arbetet är därför väldigt omväxlande och jag känner faktiskt att jag kan göra skillnad. Innan jag åkte iväg för att arbeta som volontär var jag lite orolig för om jag huruvida jag skulle kunna bidra med något eller ej. För hur ska det gå, tänkte jag, när jag inte ens kan språket? Dels är kulturen olik men att jag inte förstår vad folk säger, hur ska jag kunna undervisa och ens göra något bra? Visserligen är språket i princip dagligen ett hinder i kommunikationen mellan människor men detta problem lär man sig efter ett tag att överbrygga. Dessutom, i mitt arbete för RUWON Nepal känner jag faktiskt att jag kan göra skillnad, trots språkbarriären. Visserligen kanske ingen signifikant stor skillnad för Nepals kvinnor och barn (det tar tid att ändra på destruktiva strukturer) men jag kan ändå hjälpa till och göra det lite bättre för dem. Till exempel är fantastiska Dhurba och Hira som jag arbetar med i RUWON Nepal relativt bra på att prata engelska men har problem med att skriva eftersom de inte har någon bra grund. De har problem med att skriva på engelska dels eftersom att det nepalesiska språket skiljer sig väldigt mycket från engelskan och dessutom så erbjuder den statliga skolan i Nepal ingen bra undervisning. Oftast är det 100 studenter i en klass och lärarna bryr sig därför inte alltid om eleverna, vissa ger inte ens ut läxor. Därför hjälper jag Dhruba och Hira med att skriva på engelska. Just nu till exempel arbetar vi tre med att skriva en ansökan till Rädda Barnen Sverige (fast på engelska) och jag känner – förutom att jag hjälper till att förbättra ansökan – att jag också förbättrar mina egna engelskakunskaper. Jag hjälper också några av lärarna som också undervisar barnen i engelska – med engelskauttalet. Eftersom nepaleser nästan aldrig hör på talad engelska (i princip allt på tv är på hindi eller nepalesiska) så uttalar de många engelska ord på ett nepalesiskt sätt (liksom svenskar använder Swenglish). Det gör hursomhelst att deras engelska blir svårförstådd och därför hjälper jag förutom eleverna som jag undervisar i engelska, också lärarna på skolan att förbättra sitt uttal.

Jag bor hos en värdfamilj (faktiskt hos Dhurba och Uma som arbetar för organisationen) och jag kände mig faktiskt som hemma redan efter andra dagen. Uma och Dhurba har två barn som är nio och elva år gamla och som är så söta att du kommer att smälta direkt. Så tveka inte, att åka som volontär kommer med största sannolikhet få dig att utvecklas såväl som person som medmänniska och du kommer få uppleva saker som du aldrig skulle kunnat göra i Sverige.

RUWON Nepal välkomnar varmt fler volontärer. Kolla gärna in hemsidan http://www.scandinavianinst.com/ och klicka dig vidare till volontärarbete och sedan Nepal eller besök www.ruwonnepal.org.np

Therese Ranerup

God Jul

och

Gott Nytt År!!

Det kluriga för att passa in var ju att man i alla nya situationer inte kunde agera på rutin, eller ens på spontan reaktion. Man var hela tiden tvungen att stå steget bakom och aktivt iaktta de andra. Se hur de gjorde för att på så sätt veta hur jag skulle göra.

Men med varje nytt andetag av Ohioluften blev jag mer säker på mig själv. Jag vågade ta cykeln till skolan istället för att åka bil. Jag vågade ha min favorittröja trots att den var omodern i highschoolvärlden. I slutet av året lyckades jag till och med övertala ett gäng amerikaner att nakenbada med mig. Jag passade in, jag passade inte in. Jag hoppades att jag visste eller kanske till och med valde när jag inte passade in.

Viktigast av allt för mig blev att veta när jag passade in och när jag inte gjorde det. På så sätt kunde jag vara förberedd på höjda ögonbryn och ”foreigner-kommentarer”. Kommentarerna som satte gränserna mellan normalt och onormalt. Kommentarerna som satte mallen för normen.

Men jag är glad för att jag vågade testa att inte agera som alla andra. På så sätt blev jag medveten om vilka normer som fanns just där jag var, på just den skolan, bland just de människorna. Och sen kunde jag efter det avgöra om jag ansåg att normen borde/skulle brytas eller helt enkelt få ställa mig frågan om jag orkade bryta den.

Normerna jag pratar om här är ju till synes löjliga normer som jag kanske likväl kunde hållit mig till, men jag antar att nakenbadet var ett måste för mig, eller att jag helt enkelt kände mig lite friare, lite mer som mig själv om jag även fick leva ut det. Och att normer ska brytas – det tror jag vi alla är överens om vid det här laget. Det kluriga är bara att hitta dom först!

Det kan vara att uppdatera hemsidan, hjälpa till att utveckla layouten och hemsidan tekniskt eller komma med idéer och tips på hur MyTellus kan bli ännu bättre.
Vill du ha ett roligt, ideellt uppdrag vid sidan av studierna/jobbet – skicka då ett mail till anna@mytellus.com , tveka inte att höra av dig om du har frågor eller vill ha mer information om uppdraget.

Ingen tidigare erfarenhet krävs - det räcker med att du har ett utlandsintresse!

Men månaden gick undan och dagen då böneshalarna för lycklig färd hängdes om hennes hals kom alltför snart. Vad som förvånade oss båda den sista dagen när vi tänkte tillbaka på den gångna månaden, var vad vi faktiskt tillbringat tiden med. Herre Jesus, sen när blev vi såhär fromma? Inte skedde det när mamma ville ha med oss till kyrkan som små eller i och med konfirmationsprästens lockande erbjudande om gratis kyrkkaffe. Nej fasen, det ska tydligen Indien till!

Vi gjorde lite snabbt upp en lista med favvo-templen som besökts. Den såg ut såhär:

1. Gyllene templet i Amritsar. Även alla varldens Sikhers nr 1 favoritplats, som den viktigaste helgedomen. Bonechanting pågaende större delen av dygnet och fri mat och husrum till samtliga besökare. Vilken grej!

2. Shiva tempel, Lower Dharamsala, aka ap-templet. Beläget i djungeln, med vattenkanaler både runt om och kors-tvärs igenom tempelområdet och apor svingande i lianerna ovanför gjorde sitt för att få oss att känna oss som Mowgli på upptäcktsfärd. Lite som en saga!

3. Tsuglag khang temple, Mcleod Ganj. His holiness Dalai lamas hemkvart kanske inte ser så mycket ut utifran, som en ganska klumpig bygnad med partytält pa tempelgarden. Men att närvara under en 3 dagars lång teaching av hans helighet, fokuserande på medkänsla, kärlek och ett fridfullt sinne är inte så tråkigt, det säger jag er.

4. Jama masjid mosque, Old Delhi. Som inte bara Indiens, utan också en av världens största moskeer var detta en minst sagt hisnande syn.Vi fick höra att den totalt ska ha kapacitet till 85 000 besökare åt gangen. 85 000! Vi övervägde länge och väl om detta möjligen kunde vara en smärre överdrift/ren och skär lögn, men när vi såg gården utanför och fick berättat att det bara där ryms 25 000 fredagsdyrkare fick vi ge med oss. Det är en jättejättejättestor moske.

5. Church of St John in the wilderness, Mcleod Ganj. Förtjanade sin 5:e plats till stor del på grund av sitt fantastiska namn, sina murgronsoverväxta gravstenar och klocktorn och för världens allra minsta indiska pastor. Det var preciiis att man kunde se hakan titta fram över predikstolen. Marginaler är for loosers, det har min syster alltid sagt.

Vad gäller vår judiska bildning tog den sig inte uttryck just i tempelbesök, (just det har dom väl själva haft det lite knepigt med de senaste 1941 åren har jag förstått). Dock ville vi ju såklart inte ligga på latsidan och helt sonika ignorera en av världsreligionerna. Därför gjorde vi en storartad insats att försöka lära oss vad varenda israelisk maträtt på restaurangmenyerna betydde, en övning som såklart bör utföras praktiskt. Alla betydde gott.

Det var den månaden det.

Gudarna vare med er alla!

/Magdalena

mvh/

ylva

Som ett spindelnät vill jag bygga min värld, där mina referensramar blir mer än vad jag vuxit upp med. För hur tusan skulle det gå med världen om alla hela tiden strävade efter att mackan skulle bredas så som mamma alltid bredde min macka när jag växte upp… Nej! Ris till frukost ska det va’ eller bara en kopp svart kaffe som fransmännen gör det…

Googlingen löd: harmony+meditation+near delhi. Texten på porten jag lite senare trädde in genom löd: Rishi Chaitanya Ashram, resedens tillhörande Guru Anandmurti Gurumaa. En vecka tillbringades sedan i vit klädnad, lotusstallning och lycka. Övriga boende på Ashramet var där permanent utan några som helst planer på att någonsin återvanda till livet de levt tidigare, ”vad mer kan jag önska mig än att leva här, i gemenskap med Brahman, Guru och alla vännerna, livet här är fulländat”. Jag kände mig ärligt talat ganska inspirerad av de pojkar och flickor i min egen ålder som sa det här till mig, och förlangde min vistelse 3 gånger med ett par dagar extra. Till sist ringde dock en inre klocka och telefonen simultant, med meddelande från den tibetanska kollonien utanför Dehra dun i Uttaranchal. Och vem vore jag att tacka nej till vänner och hemlagade momos? Färden fortsatte..

Magdalena

På lägret pratade vi om vad som väntar, olika kulturer och kulturyttringar. Vi pratade också om konflikthantering. Föreläsaren förklarade att det finns kalla och varma konflikter. De kalla konflikterna som de underliggande och outtalade. De varma som de påtagliga, in your face- konflikterna. Jag såg hur vissa av deltagarna skruvade på sig, som om bara pratet om konflikter skulle medföra att en konflikt skulle uppkomma. Konflikträdslan stod över hela deras kroppar. Och jag insåg att för 10 år sedan var jag precis likadan.

Jag har vuxit upp i en familj med de så kallade kalla konflikterna. Konflikter som bara syns som viskningar på vattenytan, men som kan få ett helt rum att vibrera. Hade jag inte blivit tillsammans med en viftande, argumenterande karaktär från Frankrike som varken skydde att höja rösten eller att överreagera på saker – ja då kanske jag fortsatt skulle ha suttit på min plats på jobbet och skickat kalla ögon mot grannens stolsrygg. Jag är glad att jag utmanades och tvingades lära mig att ta konflikter, lyfta dem till ytan, se dem och hantera dem.

Jag tror att ett nära utbyte med människor som agerar totalt motsatt än oss själva på en given situation är det bästa vi kan utsättas för. Att träffa människor med en annan bakgrund än den vi själva vuxit upp i. Det smärtar och det gör ont i tillfället. Vi känner oss tillintetgjorda och missförstådda för att den andra agerar precis som om världen såg helt annorlunda ut. Och det gör ju världen. Och det är dit jag tror att vi alla borde komma. Till insikten att världen inte är den plats som jag ser den. Den ser bara sån ut från mina ögon.

/Ylva