Att stå på ett berg och se på det varma ljuset av sol mot röd sand, att räkna stjärnorna som faller på himlen, att höra inget annat än tystnad och åter tystnad. Vistelsen i öknen kan ge de flesta en livsförändrande upplevelse. Jag njöt och jag funderade på livet. Men ofta finns det någonting inom mig när jag är ute som turists som stoppar mig att helt förföras. Det är lagret av distans. Distansen mellan mig och den nya platsen. Distansen av mig som rik resenär, strandad på en plats som jag kunnat ta mig till bara för att jag har pengar.
Men jag hade resesällskap. Mina vänner som bor i Jordanien. En av dem born and bred i Amman. Han är en statsmänniska ut i fingerspetsarna. Denna man satte sig i öknen, tog en cigg och andades in. Och det var som om något hände inom honom. De arga ögonbrynen, som formats av trafikens hets rätades långsamt ut, och det andades ett lugn över honom som jag inte sett tidigare under resan. Han sa att beduinerna fick honom att bli stolt. Stolt över det land som han tidigare inte känt stolthet över. Landskapet fick honom att älska, älska det land som han tidigare inte trodde han älskade. Hans upplevelse blev min upplevelse och jag lät mig långsamt förföras av vidderna som långsamt värmdes upp med morgonens stigande sol.
