Hettan, dammet, smutsen och smogen i Indiens huvudstad New Delhi slår hårt emot både besökare och lokalbor. I de trånga gränderna i Majnu Ka Tilla, eller Samyeling Tibetan Colony, i norra Delhi brevid Yamuna river, ger husen längs de smala gränderna åtminstånde något skydd mot solen. Trångboddheten här är ett stort problem berättar Dorjee Lamo* när vi sitter på trappstegen utanför hennes mammas affär.
Jag, Wilda, befinner mig just nu i Indien för att göra fältarbete till min kandidatuppsats i samhällsgeografi vid Högskolan på Gotland. I Darjeeling, Delhi och Dharamsala samlar jag material, gör intervjuer, besöker organisationer, institut och myndigheter för att förhoppningsvis kunna kartlägga det tibetanska exilsamhällets försörjningsstrategier i dessa tre städer.
Kina invaderade Tibet år 1949 och sedan 1959 har tusentals tibetaner flytt till Indien, Nepal, Bhutan och västvärlden för att undslippa förföljelse, tortyr och förtryck. Tack vare den indiska regeringen kunde tibetanerna under Dalai lamas ledning upprätta flyktingförläggningar runt om i Indien som sedermera utvecklats till bofasta samhällen. Flera av dem är baserade på jordbruk, andra på hantverk och industri. Utöver dessa finns så kallade scattered communities och dessa är jag speciellt intresserad av.
Utöver trångboddhet, brist på försörjningsmöjligheter och sjukvård poängterar flera tibetaner jag träffat att bristen på en egen stat och rädslan att deras Registration Certificate inte ska förlängas ständigt gnager inom dem. Trots det är den tibetanska diasporan en av de som lyckats bäst, förmodligen mycket tack vare Central Tibetan Administration’s arbete. Genom CTA (den tibetanska exilregeringen) erbjuds ett skyddsnät som är vida bättre än vad den indiska regeringen tillhandahåller sina medborgare. Dessutom arbetar tibetanerna oerhört hårt för sitt uppehälle.
Dorjee Lamo, som jag träffar i Majnu Ka Tilla, har fått ett stipendium för att studera handel vid New Delhi University. Högre utbildning är eftertraktat bland unga tibetaner som en väg mot ett bättre liv. Dorjee vill jobba på en bank, inte driva en liten mataffär som sin mamma. För att försörja familjen är hennes pappa tvungen att bo i Dharamsala där även han driver en butik. Mina efterforskningar hittills tyder på att migration, både inom Indien och internationellt, är en vanlig försörjningsstrategi. I Darjeeling blev jag hembjuden till en familj som ägde sitt eget hus. En ovanlighet, de flesta hyr sina bostäder, och de erhåller remitteringar från släktingar i USA.
Min sista tid i Indien, för den här gången, spenderar jag i Dharamsala. Exilregeringens säte och tillika Dalai lamas bostadsort. Här finns många tibetanska organisationer och imorgon har jag ett möte med Tibetan Women’s Associations ordförande Dolkar La. Jag har redan i Darjeeling sett hur mycket organisationen gör, och hur mycket den betyder för dess medlemmar. Vill du veta mer om dem? Klicka in på deras hemsida här!
//Wilda Nilsson
www.wildanilsson.se
*Dorjee Lamo är ett fingerat namn